StHM 2008

Trots att jag nyss antydde att halvmarathon var mesigt var det ju trots allt så att jag sprang en sådan i lördags. Nå, hur var det då? Var det bara som en kopp buljong när det finns oxfilé?

Först och främst, det var kul. Det är kul att springa tävling, det finns en gemenskap i det, en massa folk på olika nivå tävlar mot sig själv och gud vet vad. Alla verkar glada och förbluffande få bortförklarar dåliga resultat med annat än dålig träning. Även jag drogs med i denna allmänt muntra stämning. Jag hade innan loppet inga förhoppningar alls, och var ganska ljummet inställd på tanken att ge sig ut i ett monsunregn och kuta 1,5 timmar. Men iväg till start kom jag, hittade en byggnadsställning och byta om under. Fick kommentaren "och för dig kommer det gå undan idag eller?" av en medtävlare i det improviserade regnskyddet, det fick mig på gott humör. Plötsligt kändes det som en bra idé att springa och orosmolnen jag haft för mitt ömma knä skingrades något, så har det kännts förut och det har alltid gått bra. Joggade ner till start och kryssade mellan andra löpare som uppvärming. Väl där upplyste spekern, som jag tror var Anders Gärderud, om en hel massa ointressanta saker, som många också senare visade sig vara felaktiga. 10 minuter i en starfålla kan verkligen kännas långa. Ja, ja, även tråkiga saker tar slut och efter en eviget fick man börja röra på sig. I vanlig ordning hade en hel skog av långsamma löpare lyckats placera sig längst fram och var allmänt i vägen första 2 kilometrarna. Detta stör mig verkligen, inser man inte att de snabbaste i vår startgrupp troligen gör tider under 1:20?

Väl iväg fick man fokusera på att undvika att snava och inte fälla någon i onödan samt att springa försiktigt och snyggt. Alltid springa snyggt. Det visade sig att snygg-fart efter 3 km var några sekunder under 4:00/km. Gott. Kilometrarna flöt förbi en efter en i samma goda fart och jag sprang förbi folk hela tiden. Vid ca 8 km insåg jag att jag skulle springa milen under 40 för första gången och mös lite över detta faktum. Började då planera att bryta efter ca 12 km och kalla detta ett gott dagsverke. Lite ytterligare fundering gav lösningen: "Känn hur det känns vid tegelbacken". Hur som 10 k passerades på 39:28, stor marginal till 40 alltså. Började nu för första gången umgås med tanken att sätta PB, tegelbacken till slussen flög förbi, så när som en paus för att knyta skon. Hörde folk skratta när jag typ skrek "Karlberg din jävla amatör".

Förbi 15 k forstatt under 4.00/km, 59:17. Jag trodde dock att jag tappat fart. Det visade sig att jag gjorde kilometrarna på allt mer stumma ben. Det som gjorde att jag höll farten var faktument att vi var på söder (där stannar man fan inte). Dessutom känns det som en enda lång uppförsbacke från street till Götgatan. Kände dock hela tiden att PB:t skulle slås, även då jag för andra gången fick knyta skorna, denna gången utan egna kommentarer, men väl ett tillrop från publiken: "Du blir ju omsprungen för fan!" Tack för det söder. Kilometer 20 och 21 kan nog knappast kallas löpning, passerad av 8 pers sista km, i mål på 1:24:22, PB med ganska exakt 2 minuter. Speakern sa mitt namn på upploppet, han hade gott om tid :o)

Bäst: Tiden, framförallt ett kilometersnitt på 3:59!
Sämst: Man kan knyta skorna på lågstadiet, man glömmer det tydligen när man är 30.

Data
Oficiellt resultat