Läste en kommentar om Stockholm halvmarathon, att det inte skulle kunna jämföras med den fulla distansen. Detta är sant, distansen saknar lidelsen, passionen, lyckan, depressionen, smärtan. MEN den har något annat, det är långdistans, fast med fart. Det är liksom bara damma på allt man har och hoppas att det håller, det är kul.
Att jämföra med marathon med halvan är dock inte rättvist, för mig är det inte ens samma idrott. En marathon är urmodern och måttstocken halvmarathon är just som namnet antyder, bara hälften, men det är en rolig hälft, ingen ångest, inget "aldrig någonin mer" ingen smärta. Men är det inte just dessa delar som lockar, osäkerheten om man verkligen klarar det, om det finns någon vägg, koncentrationen som krävs för att hålla rätt fart och den destillerade lycka som väntar vid mål.
Så jag erkänner, jag är en marathonlöpare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar