Stockhom mararhon, eller att möta sitt psyke

Hur var då mitt Stockholm marathon? Var det värt att träna som en tok från december till maj? Gav det mig något? Skulle jag göra det igen? Skulle jag rekommendera andra att göra det?

Vi tar det från början helt enkelt, eller kanske inte början, men från början till slutet kan man nog säga. Från den 31/5 närmare bestämt...

Alla negativa tankar var effetivt undertryckta och jag befann mig i solgasset på Lidingövägen tillsammans med ca 15000 andra. Tackade mina gener för att jag var lång och kunde se ut över det massiva folkhavet, en verkligt stor känsla. Passade också på att småprata lite med en tysk snubbe som skulle springa sitt 13 marathon. Rutin tänkte jag. Tog dock inte så många meningar innan jag insåg att vi kanske inte hade så mycket att säga varandra så jag begav mig lite framåt i startledet och fortsatte vänta. Efter vad som verkade en evighet var det till slut dags för start. Skottet går och man köar lite fram till själva linjen, sen iväg i maklig takt. Den enda taktiska detaljen jag hade planerat, inte kryssa mig fram i början. Resultat: långsammaste kilometern i loppet. Tur var kanske det, fick en skymt av pappa som stod och hejade.

Sen då? Springer mest och njuter av tillvaron, konstaterar att det är varmt, inser hur många som trotsar vädret och rusar i början, kollar på klockan. Kilometrarna tickar iväg och helt plötsligt är jag vid slottet. Passerar Linda, svärföräldrar och svåger de hejar entusiastikt, vinkar glatt tillbaka. Kollar ner på klockan vid passering 11 km, klockan har dött. Första gången det hänt, ever. Suck, bara att lita på "känsla" alltså, bråttas med lite ångest över detta men passerar västerbron under tiden.

Tillbaka till att stilla njuta av turen. Springer och känner efter om jag har ont någonstans där jag hade känningar veckan innan, men icke. Leden börjar tunna ut sig och jag springer lite i vakum då och då. Får syn på Frank vid Vasaparken, får i praktiken ge karln en örfil för att han skall se mig. Måste vara mitt urbana kamofage i form av keps som gör det...

Nära halvvägs har jag säkert passerat 20 pers som gått. "Hur fan tänkte dom?", undrar jag. Passar också på att ta saltgurka på Sturegatan, varför kan man verkligen fråga sig i efterhand, det var gott senast men fan inte nu. Konstaterar att jag har rygg på en tjej som heter Susanne och springer för IK Akele, hon blir ivrigt påhejad på Valhallavägen. Jag springer i närheten av henne länge, märker att hon är långsam uppför men sjukt snabb nerför. I samband med denna insikt kommer en till, mina lår gillar inte att springa längre, trist vi som bara är på Djurgården. Gör också en Kalle och börjar räkna efter hur stor del av loppet som gått, hur många kilometer som är kvar osv. Slår bort dessa onda tankar med att tänka på hur kul det skall bli att springa genom stan igen. Väl i stan passar jag på att mana på publiken lite som kändes lite som sovande ugglor. Passerar slottet och 30k, börjar ta emot nu. Jag kan fortfarande springa snyggt, vilket var mitt andra taktiska mål, dessutom passerar jag folk kontinuerligt. Lite efter slussen får jag dricka och gel av min älskade fru. Mosar i mig lite för mycket gel direkt och jag upplever ett smärre rus. Passerar svärföräldrarna och svåger som är i extas, Fratze vrålar att jag kommer greja 3:10 lätt. Vi får väl se tänker jag... Energi får jag hursomhelst. Sen uppför backen innan västerbron där jag hör mitt nummer ropas upp av speakern. Passar på att vinka lite. Tydligen hade min chef stått i kurvan, men han hade både missat det och mig. Nästan uppe på krönet ropar någon: "Kom igen! Bara 9 kvar" Tittar på snubben brevid mig skakar på huvudet och konstaterar att hon aldrig sprungit marathon själv. Springer sedan och småpratar lite med folk för att kolla tider osv. Blir upphunnen av någon som säger att vi har 1:30 ner till tidsharen för 3:15. Shit tänker jag och följer killen, som ser pigg ut, "tack som fan" säger mina framsidor. Ut på Norrmälarstrand och ångesten kommer direkt, fan helvete satan va långt det är kvar ungefär. Får syn på Frank och Pete som hejar, vet inte ens om jag vinkar. Hur fan blev jag så trött. Konstigt nog springer jag fortfarande om folk och jag kan hela tiden sikta på nya ryggar. Börjar också prata med mig själv för att hålla negativa tankar borta, inte lätt när gatan ser ut som ett slagfält med fallna atleter. Siktar efter en evihet stadshuset, där väntar Linda med mer gel, tänker att jag åtminstone kan hålla ihop det för hennes skull. Mera självpeppning över bron från Kungsholmen, sedan backen ner på andra sidan, ren tortyr. Men nu är det bara 5 kvar. Plågar mig förbi centralen och upp mot vasaplan, ger en entusiastisk radiopratare high five. Som av magi glömmer jag smärtan för en stund och hastigt och lustigt är jag vid vasaparken. Prisar de supersnälla funktionärerna vid vätskan och når toppen av Odengatan, nu är det medvind igen hinner jag precis tänka när det börjar gå nerför igen. Låren som hållit sig lugna ett tag vaknar till liv, hämtar sina polare vaderna och börjar gemensamt bråka. Vänder mig om och ser tidsharen för 3:15 ca 50 meter bakom mig. Hur länge har den djävuln varit där tänker jag. Kämpar mot krampen hela vägen ner till Sveavägen och fram till 40 skylten. Svänger av, precis då kommer haren ikapp, fan va fort det går tycker jag. Satsar allt för att hänga på och det går, smärtan till trots går det. Vi flyger i praktiken förbi folk och stadion uppenbarar sig, vänster på valhallavägen sedan höger. In genom olympiaporten och det är en lika stor känsla som förra gången. Benen springer av sig själv på en blandning av adrenalin och mjölksyra. Klockan har precis passerat 3:13 när jag svänger upp på upploppet. Knyter näven i luften och vrålar när jag passerar linjen...