Vid målet är man helt obeskrivligt trött och tom. Man får en medalj och slussas vidare. I mitt fall kände jag en otrolig lycka. Efter medaljen vidare mot Östermalms IP, på asfalten utanför stadion känner jag plötsligt att jag börjar gråta, vet inte varför men jag gör det i alla fall. Linda är där och jag kramar henne, gråter lite till. Jag tror det är lättnad...
Jag får en t-shirt och lite mat sätter oss i gräset jag pladdrar nu mer eller mindre okontrollerat med allt och alla. Överslagshandling kan tänkas.
Har insett att jag inte svarade på mina egna frågor i förra posten.
Var det värt att träna som en tok från december till maj?
-Absolut, det är kul att träna, tycker man inte det skall man inte träna...
Gav det mig något?
-En t-shirt en medalj och snart ett diplom. Sen kan man ju skriva nåt om "upplevelsen"...
Skulle jag göra det igen?
-Redan anmäld till nästa år.
Skulle jag rekommendera andra att göra det?
-Säger som min kollega Anders (debutant i år) när en annan kollega frågade om tjejmilen. "Spring en mara för fan"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar