StHM 2008

Trots att jag nyss antydde att halvmarathon var mesigt var det ju trots allt så att jag sprang en sådan i lördags. Nå, hur var det då? Var det bara som en kopp buljong när det finns oxfilé?

Först och främst, det var kul. Det är kul att springa tävling, det finns en gemenskap i det, en massa folk på olika nivå tävlar mot sig själv och gud vet vad. Alla verkar glada och förbluffande få bortförklarar dåliga resultat med annat än dålig träning. Även jag drogs med i denna allmänt muntra stämning. Jag hade innan loppet inga förhoppningar alls, och var ganska ljummet inställd på tanken att ge sig ut i ett monsunregn och kuta 1,5 timmar. Men iväg till start kom jag, hittade en byggnadsställning och byta om under. Fick kommentaren "och för dig kommer det gå undan idag eller?" av en medtävlare i det improviserade regnskyddet, det fick mig på gott humör. Plötsligt kändes det som en bra idé att springa och orosmolnen jag haft för mitt ömma knä skingrades något, så har det kännts förut och det har alltid gått bra. Joggade ner till start och kryssade mellan andra löpare som uppvärming. Väl där upplyste spekern, som jag tror var Anders Gärderud, om en hel massa ointressanta saker, som många också senare visade sig vara felaktiga. 10 minuter i en starfålla kan verkligen kännas långa. Ja, ja, även tråkiga saker tar slut och efter en eviget fick man börja röra på sig. I vanlig ordning hade en hel skog av långsamma löpare lyckats placera sig längst fram och var allmänt i vägen första 2 kilometrarna. Detta stör mig verkligen, inser man inte att de snabbaste i vår startgrupp troligen gör tider under 1:20?

Väl iväg fick man fokusera på att undvika att snava och inte fälla någon i onödan samt att springa försiktigt och snyggt. Alltid springa snyggt. Det visade sig att snygg-fart efter 3 km var några sekunder under 4:00/km. Gott. Kilometrarna flöt förbi en efter en i samma goda fart och jag sprang förbi folk hela tiden. Vid ca 8 km insåg jag att jag skulle springa milen under 40 för första gången och mös lite över detta faktum. Började då planera att bryta efter ca 12 km och kalla detta ett gott dagsverke. Lite ytterligare fundering gav lösningen: "Känn hur det känns vid tegelbacken". Hur som 10 k passerades på 39:28, stor marginal till 40 alltså. Började nu för första gången umgås med tanken att sätta PB, tegelbacken till slussen flög förbi, så när som en paus för att knyta skon. Hörde folk skratta när jag typ skrek "Karlberg din jävla amatör".

Förbi 15 k forstatt under 4.00/km, 59:17. Jag trodde dock att jag tappat fart. Det visade sig att jag gjorde kilometrarna på allt mer stumma ben. Det som gjorde att jag höll farten var faktument att vi var på söder (där stannar man fan inte). Dessutom känns det som en enda lång uppförsbacke från street till Götgatan. Kände dock hela tiden att PB:t skulle slås, även då jag för andra gången fick knyta skorna, denna gången utan egna kommentarer, men väl ett tillrop från publiken: "Du blir ju omsprungen för fan!" Tack för det söder. Kilometer 20 och 21 kan nog knappast kallas löpning, passerad av 8 pers sista km, i mål på 1:24:22, PB med ganska exakt 2 minuter. Speakern sa mitt namn på upploppet, han hade gott om tid :o)

Bäst: Tiden, framförallt ett kilometersnitt på 3:59!
Sämst: Man kan knyta skorna på lågstadiet, man glömmer det tydligen när man är 30.

Data
Oficiellt resultat

Halva distansen

Läste en kommentar om Stockholm halvmarathon, att det inte skulle kunna jämföras med den fulla distansen. Detta är sant, distansen saknar lidelsen, passionen, lyckan, depressionen, smärtan. MEN den har något annat, det är långdistans, fast med fart. Det är liksom bara damma på allt man har och hoppas att det håller, det är kul.

Att jämföra med marathon med halvan är dock inte rättvist, för mig är det inte ens samma idrott. En marathon är urmodern och måttstocken halvmarathon är just som namnet antyder, bara hälften, men det är en rolig hälft, ingen ångest, inget "aldrig någonin mer" ingen smärta. Men är det inte just dessa delar som lockar, osäkerheten om man verkligen klarar det, om det finns någon vägg, koncentrationen som krävs för att hålla rätt fart och den destillerade lycka som väntar vid mål.

Så jag erkänner, jag är en marathonlöpare.

Barnblogg

Eftersom det numer är officiellt att mina gener skall överleva minst en generation till kanske man skall överväga att skapa en "barn-blogg". Fast med närmare eftertanke, vad skall man med det till... Vi får se när väl storken har flugit förbi helt enkelt. Det känns dock spontant som att när väl detta händer kommer det mesta av tiden kommer tas upp av detta och bloggande i största allmänhet kommer få stryka på foten. Den som lever får se.

Hur som helst här kommer en barn-post.
Vi har varit på ultraljud. Det var helt sjukt, något levde i Lindas mage. Det rörde sig, det hade fingrar, fötter, hjärta, hjärna, lungor, armar ben och allt annat som en människa har. Det viktiga var och att den levde och verkade ha det bra i magen.

Efter semester

Det var ett tag sen jag kladdade något här men jag skyller på semester och annat, återinskolning på jobbet osv.

Men mycket har hänt, här är en kort resumé
* Jag skall bli pappa, det har jag vetat länge men inte riktigt officiellt förrens nu
* Vi har varit på en massa bröllop
* Jag har tränat (å fan)
* Jag har tagit ofrivillig vila en vecka
* Köpt en iPhone, och ja, det är världens coolaste pryl

Sen en massa annat också...

Stockholms everest

Eller åtminstone Nackas, är som bekant(?) Hammarbybacken...

Det kanske inte är ett "riktigt" berg som uppkommit av att två kontineter krockat utan en stor hög schaktmassor och sopor, men det är utrustat med skidlift. Ovsett är det riktigt jobbigt att springa uppför, något jag gjorde flera gånger under lunchen idag. Jag vet inte exakt träningseffekten av denna akrivitet men jag kan konstatera att jag inte var ensam om denna syssla. Tre personer utrustade med stavar, tror det kan rört sig om längdåkare, gjorde som jag och remmade upp och ser, samt en person som nöjde sig med en promenad till toppen. Hur som helst, alltid kul att springa upp på en topp, känns lite som Rocky III.

Glädjebesked

Tröskelträning idag i regnet, blött, blåsigt och alldeles fantastiskt. Jag kan nästan drista mig till att bedöma dagens aktiviteter som "bästa träningen någonsin", bräcker till och med ett tempopass förra sommaren där jag enligt klockan gick under 40 minuter på milen för första gången. Vad var det som var så fantastiskt då och varför?

Jag sprang 3x3000 i tröskelfart med 500m joggvila. Jag valde att gå mer på känslan "comfortably hard" (jävligt abstrakt) än på faktisk fart och puls. Farten visade sig vara 3:50 och det är bra det. Hade inga problem att hålla farten hela vägen. Går man på VDOT värdet för denna tröskelfart hamnar man på VDOT 57. För den oinvigde betyder det en marathon på 2:50:00, detta kanske är lite väl optimistiskt men ändå... Känns som att jag skulle tyckt det gått på tok för långsamt med min teoretiska tröskelfart (4:00).

Varför gick det då så bra? Främst två skäl ser jag, 1 vädret, 2 dagsform. Skit samma, jag kan konstatera att de VDOT värden jag har från maran (49) och från halvmara (53) är för låga. Min gissning är att jag har 54-55, eftersom jag är feg blir antagandet att jag har 54....


Hur som helst jag är värd att köra en blid på Stewie med dagens inlägg :o)

Siffror:
1: 3:55, 3:52, 3:51
2: 3:51, 3:51, 3:47
3: 3:47, 3:52, 3:48

Bevis

Sista veckan

Innan semester, hurra. Det verkar ju dock som ett lågtryck kommer hålla Sverige i ett järngrepp under i alla fall denna vecka. Får hoppas på lite bättring till senare. Inte för att jag är en soldyrkare, men regn hela tiden är inget vidare.

Skall inleda semestern med en tur till Skåne och bröllop (andra på lika många helger).

Träningen då? Förra veckan var relativt lugn, vilket kanske var tur eftersom vädret varit rätt och slätt uselt för löpning, varmt, fuktigt, tryckande. Man känner sig som en urvriden skurtrasa efter 20 minuter... Inte optimalt. Totalt ca 50 km.