Rätt lag vann och alla var glada? Jag hade i alla fall blivit upprörd om Tyskarna kvitterat eftersom spanjackerna verkligen spelade ut hela registret...
Tränade gjorde jag denna vecka igen efter förkylningen förra veckan. Skulle varit ute i går också men var helt enkelt inte sugen, får bli idag istället.
Måndag
Tisdag
Torsdag
Lördag
Ang lördagen. Ökade farten lite över västerbron och höll ca 4:30 utmed norr mälarstrand, då dyker en snubbe upp med något högre fart, han på gångvägen jag på cykelbanan. Detta är ju inget jag tolererar och ökar farten till ca 4:00, han ökar också och springer om mig 300 m innan stadshuset jag ökar ännu mer, han ökar ännu mer. Förbi stadshuset går det i 3:30-3:40. Han viker av innan järnvägen och jag får se mig slagen. Jag får trösta mig med att jag hade 18 km i benen när bataljen började. Men djävligt kul med spontan tävling... Mer sånt!
Nästa gång någon springer om DIG, tävla!
måndag 30 juni 2008
torsdag 26 juni 2008
Backar
Som vanligt var jag lagom sen hem från jobbet samt hade lyckats lova att jag skulle laga middag, stressigt. Väl hemkommen bytte jag bara skor och gav mig iväg mot hagaparken för ett uppfriskande backpass. Vid koppartälten finns en backe som lämpar sig mycket väl för detta ändamål, det fina med den är att man kan ta den från två håll, flack och lång eller brantare och kortare. Idag blev det en blandning. 5 km i backen nästan 11 km totalt får räknas som godkänt.
Sedan bänkad framför fotbollen. Jag trodde på förhand stenhårt på ryssarna, oklart varför, men efter inledningen på andra var det aldrig något snack. Senna mosade varje försök till konstruktivt spel från rysskand och övriga mittfältet trillade boll inte bara rasande vackert utan effektivt. Dessutom, vilket djävla lag Spanien har, Fabregas och Alonso på bänken. Dessutom slänger dom in Guiza (eller hur det nu stavas) som står för ett riktigt klassmål, framspelad av just Fabregas... Men Tyskland vinner väl ändå finalen, på staffar :-)
Sedan bänkad framför fotbollen. Jag trodde på förhand stenhårt på ryssarna, oklart varför, men efter inledningen på andra var det aldrig något snack. Senna mosade varje försök till konstruktivt spel från rysskand och övriga mittfältet trillade boll inte bara rasande vackert utan effektivt. Dessutom, vilket djävla lag Spanien har, Fabregas och Alonso på bänken. Dessutom slänger dom in Guiza (eller hur det nu stavas) som står för ett riktigt klassmål, framspelad av just Fabregas... Men Tyskland vinner väl ändå finalen, på staffar :-)
tisdag 24 juni 2008
Sjukvecka
Veckan som gick var ett träningsmässigt bottennapp. Endast 1 pass (det på måndagen) sedan förkyld. Trist tycker jag, skönt tycker nog vissa delar av min kropp. Vänder man på det passade sjukdomen ganska bra, mycket bra fotboll på tv och midsommar på landet. Kändes som semester på flera plan.
måndag 16 juni 2008
Snygg löpning vs. ful löpning
Dels kan detta handla om hur lätt man ser ut när man springer eller hur snygga grejer man har på sig eller hur arg (fokuserad) man lyckas se ut.
Idag handlade det om ful-löpning på alla punkter för min del. Kände mig tung, hade slitna kläder på mig och såg säkerligen plågad ut hela tiden. Det blir alltid så här när jag springer fartlek. Det jobbiga för fåfängan är de långsamma bitarna, man springer riktigt långsamt och ser ut som ett vrak. Man vill liksom säga till alla man möter att: "Jag sprang sjukt snabbt alldeles nyss". Jag borde verkligen släppa dessa pubertala fasoner.
Alltid skönt att överleva första kvalitépasset efter uppehåll.
Länk
Idag handlade det om ful-löpning på alla punkter för min del. Kände mig tung, hade slitna kläder på mig och såg säkerligen plågad ut hela tiden. Det blir alltid så här när jag springer fartlek. Det jobbiga för fåfängan är de långsamma bitarna, man springer riktigt långsamt och ser ut som ett vrak. Man vill liksom säga till alla man möter att: "Jag sprang sjukt snabbt alldeles nyss". Jag borde verkligen släppa dessa pubertala fasoner.
Alltid skönt att överleva första kvalitépasset efter uppehåll.
Länk
Politik
Jag skulle inte skriva en massa politiskt dravel här men nu gör jag det i alla fall. Så klart handlar det hela om den troligen kommande FRA lagen. Hela historien har gjort mig såpass upprörd att jag skickat mail till diverse slumpmässigt valda moderater och förklarat mitt missnöje. Det roliga är att jag faktiskt fått svar. Bra jobbat folkvalda! Dock har jag inte ändrat mig och kommer troligen rösta icke blått nästa val. First ever. Vilken tabbe alliansen, det blir inget omval om man vill leka stasi.
söndag 15 juni 2008
En vecka i siffror
Veckan som gått har varit en uppstartsvecka efter maran.
9/6 Medelhård distans
10/6 Lätt distans
12/6 Lätt distans
14/6 Långpass
15/6 Lätt distans
9/6 Medelhård distans
10/6 Lätt distans
12/6 Lätt distans
14/6 Långpass
15/6 Lätt distans
lördag 14 juni 2008
Inspiration
Sverige har just torskat mot Spanien efter mål i 93:e minuten, surt...
Tänkte uppmuntra mig själv med lite fina citat. Nördigt? Absolut!
We are different, in essence, from other men. If you want to win something, run 100 meters. If you want to experience something, run a marathon.
Emil Zatopek
Paul Tergat
To describe the agony of a marathon to someone who's never run it is like trying to explain color to someone who was born blind.
Jerome Drayton
You have to forget your last marathon before you try another. Your mind can't know what's coming.
Frank Shorter
Tänkte uppmuntra mig själv med lite fina citat. Nördigt? Absolut!
We are different, in essence, from other men. If you want to win something, run 100 meters. If you want to experience something, run a marathon.
Emil Zatopek
Ask yourself: "Can I give more?". The answer is usually: "Yes".
Paul Tergat
To describe the agony of a marathon to someone who's never run it is like trying to explain color to someone who was born blind.
Jerome Drayton
You have to forget your last marathon before you try another. Your mind can't know what's coming.
Frank Shorter
måndag 9 juni 2008
Plan
Nu är maran glömd, kroppen nästan hel, dags för nya mål alltså.
Grubbade lite på att försöka greja kvaltiden till Boston (3:10) under hösten, Berlin hade då varit på tapeten. Jag strök dock detta eftersom det ligger samma helg som Lidingö och jag gillar verkligen Lidingö. Dessutom har jag ju inte grejat medaljtiden ännu. Därför blir det som följer.
Stockholm halvmarathon 6/9 (under 1:25)
Lidingöloppet 27/9 (under 2:10)
Stockholm Marathon 30/5 2009 (under 3:00)
Klart det kan komma att ändras beroende på träning osv.
Grubbade lite på att försöka greja kvaltiden till Boston (3:10) under hösten, Berlin hade då varit på tapeten. Jag strök dock detta eftersom det ligger samma helg som Lidingö och jag gillar verkligen Lidingö. Dessutom har jag ju inte grejat medaljtiden ännu. Därför blir det som följer.
Stockholm halvmarathon 6/9 (under 1:25)
Lidingöloppet 27/9 (under 2:10)
Stockholm Marathon 30/5 2009 (under 3:00)
Klart det kan komma att ändras beroende på träning osv.
söndag 8 juni 2008
lördag 7 juni 2008
Gamla saker, nya saker
Min polarklocka rosslade till och la av efter 11 km på maran, jag trodde det var batteriet, det var fel. Jag tror att den tog in vatten, det verkar ju skumt eftersom den är vattentät... Hur som helst är den i praktiken helt obrukbar. Därför har jag köpt en Garmin Forerunner 405, en kort och gott sexig pryl. Trist bara att Mac är min "preferred" dator och stöd för Mac kommer "i höst" whatever that means...
Idag kommer jag springa första passet med 405:an vi får se hur det går, jag är nyfiken.
Idag kommer jag springa första passet med 405:an vi får se hur det går, jag är nyfiken.
torsdag 5 juni 2008
Stockholm, aftermath
Vid målet är man helt obeskrivligt trött och tom. Man får en medalj och slussas vidare. I mitt fall kände jag en otrolig lycka. Efter medaljen vidare mot Östermalms IP, på asfalten utanför stadion känner jag plötsligt att jag börjar gråta, vet inte varför men jag gör det i alla fall. Linda är där och jag kramar henne, gråter lite till. Jag tror det är lättnad...
Jag får en t-shirt och lite mat sätter oss i gräset jag pladdrar nu mer eller mindre okontrollerat med allt och alla. Överslagshandling kan tänkas.
Har insett att jag inte svarade på mina egna frågor i förra posten.
Var det värt att träna som en tok från december till maj?
-Absolut, det är kul att träna, tycker man inte det skall man inte träna...
Gav det mig något?
-En t-shirt en medalj och snart ett diplom. Sen kan man ju skriva nåt om "upplevelsen"...
Skulle jag göra det igen?
-Redan anmäld till nästa år.
Skulle jag rekommendera andra att göra det?
-Säger som min kollega Anders (debutant i år) när en annan kollega frågade om tjejmilen. "Spring en mara för fan"
Jag får en t-shirt och lite mat sätter oss i gräset jag pladdrar nu mer eller mindre okontrollerat med allt och alla. Överslagshandling kan tänkas.
Har insett att jag inte svarade på mina egna frågor i förra posten.
Var det värt att träna som en tok från december till maj?
-Absolut, det är kul att träna, tycker man inte det skall man inte träna...
Gav det mig något?
-En t-shirt en medalj och snart ett diplom. Sen kan man ju skriva nåt om "upplevelsen"...
Skulle jag göra det igen?
-Redan anmäld till nästa år.
Skulle jag rekommendera andra att göra det?
-Säger som min kollega Anders (debutant i år) när en annan kollega frågade om tjejmilen. "Spring en mara för fan"
tisdag 3 juni 2008
Stockhom mararhon, eller att möta sitt psyke
Hur var då mitt Stockholm marathon? Var det värt att träna som en tok från december till maj? Gav det mig något? Skulle jag göra det igen? Skulle jag rekommendera andra att göra det?
Vi tar det från början helt enkelt, eller kanske inte början, men från början till slutet kan man nog säga. Från den 31/5 närmare bestämt...
Alla negativa tankar var effetivt undertryckta och jag befann mig i solgasset på Lidingövägen tillsammans med ca 15000 andra. Tackade mina gener för att jag var lång och kunde se ut över det massiva folkhavet, en verkligt stor känsla. Passade också på att småprata lite med en tysk snubbe som skulle springa sitt 13 marathon. Rutin tänkte jag. Tog dock inte så många meningar innan jag insåg att vi kanske inte hade så mycket att säga varandra så jag begav mig lite framåt i startledet och fortsatte vänta. Efter vad som verkade en evighet var det till slut dags för start. Skottet går och man köar lite fram till själva linjen, sen iväg i maklig takt. Den enda taktiska detaljen jag hade planerat, inte kryssa mig fram i början. Resultat: långsammaste kilometern i loppet. Tur var kanske det, fick en skymt av pappa som stod och hejade.
Sen då? Springer mest och njuter av tillvaron, konstaterar att det är varmt, inser hur många som trotsar vädret och rusar i början, kollar på klockan. Kilometrarna tickar iväg och helt plötsligt är jag vid slottet. Passerar Linda, svärföräldrar och svåger de hejar entusiastikt, vinkar glatt tillbaka. Kollar ner på klockan vid passering 11 km, klockan har dött. Första gången det hänt, ever. Suck, bara att lita på "känsla" alltså, bråttas med lite ångest över detta men passerar västerbron under tiden.
Tillbaka till att stilla njuta av turen. Springer och känner efter om jag har ont någonstans där jag hade känningar veckan innan, men icke. Leden börjar tunna ut sig och jag springer lite i vakum då och då. Får syn på Frank vid Vasaparken, får i praktiken ge karln en örfil för att han skall se mig. Måste vara mitt urbana kamofage i form av keps som gör det...
Nära halvvägs har jag säkert passerat 20 pers som gått. "Hur fan tänkte dom?", undrar jag. Passar också på att ta saltgurka på Sturegatan, varför kan man verkligen fråga sig i efterhand, det var gott senast men fan inte nu. Konstaterar att jag har rygg på en tjej som heter Susanne och springer för IK Akele, hon blir ivrigt påhejad på Valhallavägen. Jag springer i närheten av henne länge, märker att hon är långsam uppför men sjukt snabb nerför. I samband med denna insikt kommer en till, mina lår gillar inte att springa längre, trist vi som bara är på Djurgården. Gör också en Kalle och börjar räkna efter hur stor del av loppet som gått, hur många kilometer som är kvar osv. Slår bort dessa onda tankar med att tänka på hur kul det skall bli att springa genom stan igen. Väl i stan passar jag på att mana på publiken lite som kändes lite som sovande ugglor. Passerar slottet och 30k, börjar ta emot nu. Jag kan fortfarande springa snyggt, vilket var mitt andra taktiska mål, dessutom passerar jag folk kontinuerligt. Lite efter slussen får jag dricka och gel av min älskade fru. Mosar i mig lite för mycket gel direkt och jag upplever ett smärre rus. Passerar svärföräldrarna och svåger som är i extas, Fratze vrålar att jag kommer greja 3:10 lätt. Vi får väl se tänker jag... Energi får jag hursomhelst. Sen uppför backen innan västerbron där jag hör mitt nummer ropas upp av speakern. Passar på att vinka lite. Tydligen hade min chef stått i kurvan, men han hade både missat det och mig. Nästan uppe på krönet ropar någon: "Kom igen! Bara 9 kvar" Tittar på snubben brevid mig skakar på huvudet och konstaterar att hon aldrig sprungit marathon själv. Springer sedan och småpratar lite med folk för att kolla tider osv. Blir upphunnen av någon som säger att vi har 1:30 ner till tidsharen för 3:15. Shit tänker jag och följer killen, som ser pigg ut, "tack som fan" säger mina framsidor. Ut på Norrmälarstrand och ångesten kommer direkt, fan helvete satan va långt det är kvar ungefär. Får syn på Frank och Pete som hejar, vet inte ens om jag vinkar. Hur fan blev jag så trött. Konstigt nog springer jag fortfarande om folk och jag kan hela tiden sikta på nya ryggar. Börjar också prata med mig själv för att hålla negativa tankar borta, inte lätt när gatan ser ut som ett slagfält med fallna atleter. Siktar efter en evihet stadshuset, där väntar Linda med mer gel, tänker att jag åtminstone kan hålla ihop det för hennes skull. Mera självpeppning över bron från Kungsholmen, sedan backen ner på andra sidan, ren tortyr. Men nu är det bara 5 kvar. Plågar mig förbi centralen och upp mot vasaplan, ger en entusiastisk radiopratare high five. Som av magi glömmer jag smärtan för en stund och hastigt och lustigt är jag vid vasaparken. Prisar de supersnälla funktionärerna vid vätskan och når toppen av Odengatan, nu är det medvind igen hinner jag precis tänka när det börjar gå nerför igen. Låren som hållit sig lugna ett tag vaknar till liv, hämtar sina polare vaderna och börjar gemensamt bråka. Vänder mig om och ser tidsharen för 3:15 ca 50 meter bakom mig. Hur länge har den djävuln varit där tänker jag. Kämpar mot krampen hela vägen ner till Sveavägen och fram till 40 skylten. Svänger av, precis då kommer haren ikapp, fan va fort det går tycker jag. Satsar allt för att hänga på och det går, smärtan till trots går det. Vi flyger i praktiken förbi folk och stadion uppenbarar sig, vänster på valhallavägen sedan höger. In genom olympiaporten och det är en lika stor känsla som förra gången. Benen springer av sig själv på en blandning av adrenalin och mjölksyra. Klockan har precis passerat 3:13 när jag svänger upp på upploppet. Knyter näven i luften och vrålar när jag passerar linjen...
Vi tar det från början helt enkelt, eller kanske inte början, men från början till slutet kan man nog säga. Från den 31/5 närmare bestämt...
Alla negativa tankar var effetivt undertryckta och jag befann mig i solgasset på Lidingövägen tillsammans med ca 15000 andra. Tackade mina gener för att jag var lång och kunde se ut över det massiva folkhavet, en verkligt stor känsla. Passade också på att småprata lite med en tysk snubbe som skulle springa sitt 13 marathon. Rutin tänkte jag. Tog dock inte så många meningar innan jag insåg att vi kanske inte hade så mycket att säga varandra så jag begav mig lite framåt i startledet och fortsatte vänta. Efter vad som verkade en evighet var det till slut dags för start. Skottet går och man köar lite fram till själva linjen, sen iväg i maklig takt. Den enda taktiska detaljen jag hade planerat, inte kryssa mig fram i början. Resultat: långsammaste kilometern i loppet. Tur var kanske det, fick en skymt av pappa som stod och hejade.
Sen då? Springer mest och njuter av tillvaron, konstaterar att det är varmt, inser hur många som trotsar vädret och rusar i början, kollar på klockan. Kilometrarna tickar iväg och helt plötsligt är jag vid slottet. Passerar Linda, svärföräldrar och svåger de hejar entusiastikt, vinkar glatt tillbaka. Kollar ner på klockan vid passering 11 km, klockan har dött. Första gången det hänt, ever. Suck, bara att lita på "känsla" alltså, bråttas med lite ångest över detta men passerar västerbron under tiden.
Tillbaka till att stilla njuta av turen. Springer och känner efter om jag har ont någonstans där jag hade känningar veckan innan, men icke. Leden börjar tunna ut sig och jag springer lite i vakum då och då. Får syn på Frank vid Vasaparken, får i praktiken ge karln en örfil för att han skall se mig. Måste vara mitt urbana kamofage i form av keps som gör det...
Nära halvvägs har jag säkert passerat 20 pers som gått. "Hur fan tänkte dom?", undrar jag. Passar också på att ta saltgurka på Sturegatan, varför kan man verkligen fråga sig i efterhand, det var gott senast men fan inte nu. Konstaterar att jag har rygg på en tjej som heter Susanne och springer för IK Akele, hon blir ivrigt påhejad på Valhallavägen. Jag springer i närheten av henne länge, märker att hon är långsam uppför men sjukt snabb nerför. I samband med denna insikt kommer en till, mina lår gillar inte att springa längre, trist vi som bara är på Djurgården. Gör också en Kalle och börjar räkna efter hur stor del av loppet som gått, hur många kilometer som är kvar osv. Slår bort dessa onda tankar med att tänka på hur kul det skall bli att springa genom stan igen. Väl i stan passar jag på att mana på publiken lite som kändes lite som sovande ugglor. Passerar slottet och 30k, börjar ta emot nu. Jag kan fortfarande springa snyggt, vilket var mitt andra taktiska mål, dessutom passerar jag folk kontinuerligt. Lite efter slussen får jag dricka och gel av min älskade fru. Mosar i mig lite för mycket gel direkt och jag upplever ett smärre rus. Passerar svärföräldrarna och svåger som är i extas, Fratze vrålar att jag kommer greja 3:10 lätt. Vi får väl se tänker jag... Energi får jag hursomhelst. Sen uppför backen innan västerbron där jag hör mitt nummer ropas upp av speakern. Passar på att vinka lite. Tydligen hade min chef stått i kurvan, men han hade både missat det och mig. Nästan uppe på krönet ropar någon: "Kom igen! Bara 9 kvar" Tittar på snubben brevid mig skakar på huvudet och konstaterar att hon aldrig sprungit marathon själv. Springer sedan och småpratar lite med folk för att kolla tider osv. Blir upphunnen av någon som säger att vi har 1:30 ner till tidsharen för 3:15. Shit tänker jag och följer killen, som ser pigg ut, "tack som fan" säger mina framsidor. Ut på Norrmälarstrand och ångesten kommer direkt, fan helvete satan va långt det är kvar ungefär. Får syn på Frank och Pete som hejar, vet inte ens om jag vinkar. Hur fan blev jag så trött. Konstigt nog springer jag fortfarande om folk och jag kan hela tiden sikta på nya ryggar. Börjar också prata med mig själv för att hålla negativa tankar borta, inte lätt när gatan ser ut som ett slagfält med fallna atleter. Siktar efter en evihet stadshuset, där väntar Linda med mer gel, tänker att jag åtminstone kan hålla ihop det för hennes skull. Mera självpeppning över bron från Kungsholmen, sedan backen ner på andra sidan, ren tortyr. Men nu är det bara 5 kvar. Plågar mig förbi centralen och upp mot vasaplan, ger en entusiastisk radiopratare high five. Som av magi glömmer jag smärtan för en stund och hastigt och lustigt är jag vid vasaparken. Prisar de supersnälla funktionärerna vid vätskan och når toppen av Odengatan, nu är det medvind igen hinner jag precis tänka när det börjar gå nerför igen. Låren som hållit sig lugna ett tag vaknar till liv, hämtar sina polare vaderna och börjar gemensamt bråka. Vänder mig om och ser tidsharen för 3:15 ca 50 meter bakom mig. Hur länge har den djävuln varit där tänker jag. Kämpar mot krampen hela vägen ner till Sveavägen och fram till 40 skylten. Svänger av, precis då kommer haren ikapp, fan va fort det går tycker jag. Satsar allt för att hänga på och det går, smärtan till trots går det. Vi flyger i praktiken förbi folk och stadion uppenbarar sig, vänster på valhallavägen sedan höger. In genom olympiaporten och det är en lika stor känsla som förra gången. Benen springer av sig själv på en blandning av adrenalin och mjölksyra. Klockan har precis passerat 3:13 när jag svänger upp på upploppet. Knyter näven i luften och vrålar när jag passerar linjen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
